Jag befinner mig fortfarande på må-bra-vägen. Det närmade sig dock en grop igår och jag var ganska nära att springa rakt i den. Eftersom jag har jobbat som ett ibne i 2 dagar och igår när det blev ett litet piffigt pass på 13h så jag var mer eller mindre redo för "hemmet" redan vid 21. När jag befinner mig vid incheckningen på "hemmet", så har jag en tendens att bli något överkänslig och full av självömkan. Förstoring av situationer är även något som jag är expert på vid sådana tillfällen.
Gropen, som jag nästan sprang ner i, var grävd av något som vi, här på jorden, kallar avvisande. Jag är inte ett stort fan av avvisanden. Skulle gärna stöta på minska möjliga mängd av det genom livet om jag fick önska. Jag vet att det sägs: "Det som inte dödar dig härdar dig" men det gör ju känslan mycket mysigare eller hur?
Avisandet är nog ett av dom största orosmomenten som jag har i mitt liv och jag vet inte riktigt varför det har blivit så. Vissa personer knallar på med ständiga avisanden piskandes i ansiktet men det verkar spela en mindre roll för dessa super-människor(som jag skulle vilja kalla dom).
Jag jobbar stenhårt på att undvika dessa avvisanden genom att inte försätta mig i diverse situationer där jag riskerar att få ett avvisande. Det hämmar mig nog mer än jag anar. Det får bli en övning ur boken "Hemligheten", närmare bestämt "Tvärt om metoden". Det finns ingen tid som nu, så jag sätter väl igång då...
Återkommer, kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar