Det stod ju så....

Jag satt och funderade på mina humörsvängningar dagarna innan den kära lingonveckan och det är bara att konstatera att jag är en helt annan människa vid dessa tillfällen. En mycket sämre än mitt allra sämsta. Mitt sinne blir totalt svart och det känns även som att jag vill skada någon bara för att dom finns, korsar min väg eller faktiskt tar sig friheten att andas i min närvaro. Detta upplever jag som högst hälsosamma och fullt normala tankar....Om någon skulle utföra en psykologisk utvärdering av mig vid ett av dessa tillfällen så skulle jag förmodligen inte få bedömningen att jag var lämpad för att vara ute i allmänheten utan översyn.

Dessa underbara och oförutsägbara upplevelser är vad det kloka folket kallar för "Premenstruellt syndrom"
Alltså PMS. Jag har då googlat och wikipediat detta i hopp om att finna någon form av berättigande av mitt beteende och jag fann det här. Jag highlightar det som känns extra bra att få på papper:

"Premenstruellt syndrom, PMS, är ett samlingsbegrepp för olika typer av fysiska och/eller psykiska besvär under förstadiet till menstruationen och som i vissa fall kan utgöra ett handikapp. PMS-besvären är mest uttalade 3 – 10 dagar före mens men många kvinnor kan även ha uttalade besvär vid ägglossning. Det är ofta de psykiska symptomen som dominerar vid PMS. Stämningsläget förändras i riktning mot nedstämdhet och kvinnan blir känslomässigt instabil. Det gäller allt mellan "att känna sig olycklig" (vara dysforisk) till verklig depression. Däremellan ligger tendens att bli irriterad, intolerant, orolig, grälsjuk och aggressiv...."

Jag anser ju nu att det är min fulla rätt att bete mig som en inträngd vildråtta med blodsockerfall och knalla runt och med viljan att skada folk för att dom ens existerar. Jag kommer att hänvisa till wikipedia vid eventuella klagomål.

Gonatt på er

Jag vill skjuta, jag vill skjuta, jag vill.....

På gården brevid oss så bor det en tant som verkar ha en kärlek i livet och det är att mata vilda fåglar. När jag säger vilda fåglar så menar jag inte dom söta ankorna, gässen och svanarna som alla andra normala människor matar. Nej jag menar äckliga, dryga och galet högljudda sådana här:

och räliga sådana här:

Förra sommaren så ropande vi till henne genom fönstret att vi inte tyckte att det var en så bra idé att mata fåglarna. Vid det tillfället stod hon och kastade ut mat av något måsvänligt slag. Hon försvann in illa kvickt. Hon verkar lite egen. Annars så verkar hon lägga mat på balkongen.
Nu sitter ni säkert där och tänker att "men kan inte hon få ha det lilla nöjet då?" eller "hon verkar ju så ensam och det är ju lite gulligt att hon ser fåglarna som sina vänner". NEJ! Det är inte gulligt någonstans.
Kl 05-0630 varje morgon och jag menar VARJE morgon så sätter dampfåglarna igång med att slåss och bråka om maten och VARJE morgon så önskar jag samma sak. Att jag har något stort och mycket skadligt vapen så att jag kan skjuta av dom en efter en så att man kan få lite sömn efter kl 05.
Jag funderar på att gå till Owe men han ligger säkert med henne. Han verkar vara en riktigt player den. Förresten så lyckade jag fånga en bild på henne när jag var och lämnade en död duva i hennes brevinkast och hon lyckades öppna dörren precis då...

Vilsen ja men skyll dig själv

Det började med lite osäkerhet tillsammans med oförmågan att lita på mig själv. Det gick över till stress och klumpar i magen, tätt följt av sömnlöshet. Nu har det mest irritation och total lesshet på i stort sett allt. Även mot allt jag älskar. Tillbaka där jag var när jag lämnade McD Hemlingby bakom mig hösten 2008 och ganska långt ifrån där jag befann mig för bara några månader sedan. Jag har alltså gjort det igen. Brutit nästan alla löften som jag någonsin har gett mig själv och klivit bort från allt som gör mig glad, lycklig och tillfreds. Jag har vänt mig själv ryggen igen. Same story all over again.

Så vad gör jag? Jo, jag drömmer. Jag drömmer om harmoni, framgång, kärlek och nya vänskaper. Jag vet att vägen dit finns mitt framför näsan på mig, jag har ju hittat den förr men jag hittar den inte nu. Jag valde att inte lyssna på alla signaler som jag känner så väl och jag tappade bort mig och det gör ont. Det gör så otroligt ont att trampa fel i vartenda steg jag tar varje dag men jag får skylla mig själv.

Det surrar i mitt huvud som ett irriterande radioprogram med dålig täckning. Det kryper i kroppen som myror på en sockerbit. Jag har en plan på hur jag ska bli av med surret och myrorna och hitta ut på vägen igen men jag vet inte om det är rätt plan eller om det ens är en bra plan men jag måste försöka med något innan jag blir totalt galen.

Medans jag letar så drömmer jag om att känna så här igen....

Make over the mom

Ibland så är syrran bra jäkla driven för nu har hon precis jagat upp morsan från soffan för att ta hennes mått så att nya kläder kan inhandlas och hon gör helt rätt. Det behövs på alla vis. Om man någon gång skulle känna att tiden rusar iväg för en så är det bara att slänga ett öga på morsans alla outfits. Där har tiden fryst fast. Den kan tom ha backat tillbaka några år.
Vi har suttit och smidigt planer på hur vi kan sabba hennes antika plagg så att hon tror att hon har gjort det själv eller att helt enkelt en liten olycka har skett. På så vis måste hon ju köpa nytt. Att bränna ett hål med en cigg, på ett olämpligt ställe, ligger högst upp på listan för tillfället.
När jag betraktar detta skådespel så inser jag att begrepp som midja och under brösten är högst relativa. Det har inte riktigt samma betydelse genom hela livet och är i allra högsta grad individuella. En del saker eller delar flyttar på sig. Oftast neråt. Känns som om ett extra träningspass ska läggas in from nästa vecka...

Just nu pratas det om piffiga bekväma mysdressar och mina förslag på batikfärgat och byxor med texten juicy på rumpan har bestämt röstats ner. Jag känner inte gruppens öppenhet.

Det ska bli intressant att se resultatet på syrrans nätshopping. Jag återkommer med ett bildspel på antikviteterna. Vi kan ha som anikrundan där alla kan gissa vilket årtal plaggen kommer ifrån och om det är en kopia. Bra idé va?

Kram på di