Lärdomar, lärdomar

Jag gjorde det igen. Chansade med dom sämsta oddsen man kan tänka sig. Hur många gånger har man inte gjort det?? Självklart handlar detta åter igen om killar och bekräftelse. Jag har har tänkt på M väldigt mycket. Jag tänker på honom på ett eller annat sätt mer eller mindre dagligen. Vilket jag inte tycker är konstigt men idag fick jag för mig att det var ju något han skulle få veta. Jag skickade ett mess där jag skrev att jag ville prata lite och att kunde väl ringa när han hade tid att prata. Tanken slog mig när jag skrev att jag skulle definiera "har tid" men valde att åter igen tänka den ödesstigande tanken "han fattar ju" vilket resulterade i ett snabbt samtal (med hans kompis sittandes i soffan) där det pratades om bilar, möbler och sodastreamers.
Jag sa berättade för honom att jag tänkte på honom och saknade honom och han svarade med: mmm...
Jaha! När vi hade lagt på så drabbades jag av en mindre känslo-tsunami som nästan fick mig att lyfta luren för att gapa på honom att han var en känslokall apa och att jag tar tillbaka allt jag sa om saknad och dyligt. Förnuftet han före och jag hejdade mig. Valde istället att snabbt söka på min Gud Johan Glans och tsunamin
förvandlades till en stilla bris. Skönt! Thank god for youtube!!!!!

Hur kommer det sig att trots att man är fullt medveten om hur mycket oddsen talar emot en på tusen olika sätt så har man förmågan att stirra sig totalt blind på den lilla, lilla procentsatsen som eventuellt talar till ens fördel och att man bygger upp självförtoendet till den grad att man tar chansen. Att man gamblar med känslolivet som man har ägnat den senaste månaden eller månader på att bygga upp och stärka, den tanken finns inte! Inte heller ställer man sig frågan "är det värt det?"
Man chansar på att personen ger tillbaka det man söker. Lite bekräftelse på att han saknar en, tänker på en eller hur fin och speciell man är eller var i personens liv.

Hur ofta går det som man vill??? Den styrka och den självständighet som byggts upp raserar eller åtminstånde får sig en rejäl spricka. Inte ofta enligt min bistra uppfattning blir det enligt önskan men nog fan är man där igen och igen. När ska man lära sig? Kommer man någonsin att lära sig?
Det här ämnet är inte färdig analyserat.

Dax att göra sig redo för en kväll på stan.
Puss och kram

Kort och bra dag

Idag har varit en bra dag. Mycket bättre än igår tom. Listning av dagen i korthet:
-Klockan ringde jag snoozade i 1h (minst)
-Åkte till jobbet och gjorde combospecial
-Beställde varor och garvade järnet åt en mycket udda medarbetare
-Jobbade golv i 4h och hann med en hel del flörtande:)
-Kollade mailen
-Ignorerade mailen
-Ringde Helena och uppdaterade henne i typ 2h
-Åkte hem
-Satte mig vid datorn
-Just det...jag köpte 493g godis innan jag lämnade Sickla Köpkvater...men det ska ju räcka hela veckan...troooooligt!

Inga direkta motgångar. Nice!

Puss

Molnet börjar klarna.

Idag har jag haft den ljusaste dagen sedan förra veckan. Det känns super skönt. När jag klev upp imorse ( efter över en timmes snoozande) så började jag förbereda mig mentalt på att allt skulle vara fuckup på restaurangen och att allt skulle gå fel men att mitt sura humör inte skulle förändra något till det bättre. Hur mycket jag än lackar ur på allt som är fel så rättar ju inte sakerna till sig automatiskt för det eller hur??!!

A kom förbi med sin lilla valp som han och hans tjej har införskaffat. Fy fan vad söt den var och jesus vad jag saknar att ha djur.
Jag får väl ta igen det när jag blir gammal.

Ska sova nu, puss på snudan

Humörets ansikte...

Bilden beskriver precis hur jag har kännt mig den senaste veckan.

Det svarta molnet har belägrat mitt sinne.

Fy fan på helvete vilket dålig humör jag är på. Vilket jag förövrigt har varit på sedans typ i söndags!!??? Hur sur få man bli igentligen? Ni kan kalla mig Surfittan med stort S.
Jag har tagit ut min vrede på världen och min närmsta omgivning dom senaste dagarna. Det är så illa att tom min mamma ringde och sa att jag kanske behövde ligga lite!!!
Hur jävla långt har man låtigt det gå om ens mamma, som är en av dom mest pryda människorna jag känner (förrutom min syster)ringer och föreslår att jag behöver stock för att komma på bättre humör.
Jag har också skrikigt på mina medarbetare idag och frågat om dom fattar trögt!
Föredömligt Hanna! Verkligen.

Nu ska jag och Jenny gå ut och se om vi kan få stake...

Puss

Vad är det jag söker?

Jag har gått genom större delen av mitt liv och trott att jag vet vad jag söker i ett förhållande. Hur min partner ska vara, vilka egenskaper och erfarenheter jag föredrar. Jag har upptäckt nu att jag är ju helt ute och cycklar. Jag väljer killar som har mindre erfarenhet av i stort sett det mesta, än vad jag själv har. Varför? Är det för att jag vill känna mig som den starka och överlägnsna? Är det en makt grej? Är det för att jag inte vill känna mig i underläge oftare än nödvändigt?
Det är inte en medveten tanke. Jag blir ju uttråkad av dom. Dom undermedvetna tankarna är lite läskiga tycker jag. Dom har börjat ploppa upp lite nu och då och visa sitt rätta jag vilket i sin tur leder till en del funderingar, ifrågasättande och saker att hantera.

Samtidigt som tankarna på mäns livserfarenhet och historia och inte för att tala om deras eventuella "bagage" tilltalar min oerhört så skrämmer samma saker även skiten ur mig.
Om man träffar en kille som har barn (vilket förövrigt verkar vara omöjligt att undvika) så måste man leva med att alltid komma i andra hand. Skulle man då skaffa barn med honom så är det nytt för mig men inte för honom. Det blir inte den där gemensamma "första gången"-upplevelsen.
Ego jag: Det vill jag inte! Jag vill att vi ska vara först tillsammans.
Kloka jag: Moget Rut, moget!

Att ta saker för vad dom är, gilla läget och göra det bästa av det som är, är inte så jäkla lätt som det låter. Hur fasen gör man?
Let me know, please...

Självupptagna människor.

Jag kan inte beskriva i ord hur fruktansvärt trött jag är på själupptagna, egocentriska och snorkiga människor. Kan man inte bannlysa dom från samhället? Vi kan förvara dom på ett och samma ställe på nordpolen eller nått´?
Vart påvägen gick det snett? Kan alla dessa människor bara försvinna ur min tillvaro tack! Kanske behövs dom för att jag ska kunna uppskatta dom som förtjänar att uppskattas, vad vet jag.
Om det är något som jag har lärt mig och förstått, framför allt nu under hösten, så är det hur viktigt det är att underhålla alla sina relationer, inte bara sina kärleksrelationer. Jag uppskattar alla mina vänner och min familj något oerhört. Jag nog inte kännt så tidigare men det är en känsla som jag tänker ta vara på.
Tack alla min älskade familj och mina vänner för att ni finns i mitt liv.

Kram

Bearbetning...

Mina tankar om M är inte så höga just nu. Jag känner mig av någon anledning besviken på honom. Fast det är ju för att jag uppenbarligen fortfarande har förväntningar på honom och det borde jag verkligen inte ha. Lite konstigt kanske men det känns lite som om det är jag som har betett mig illa mot honom. Jag saknar honom bitvis men samtidigt vill jag bara skrika och slå på honom. Få honom att förstå men det måste jag bara acceptera att det kommer aldrig att hända. Hans bild av mig kommer förmodligen aldrig att ändras. Fruktansvärt frusterande känsla men tyvärr så måste jag nog sluta fred med den.
Han brydde sig inte nog till att ens höra av sig på min födelsedag, men då vet jag. Det retar mig dock lite mer än vad jag hade räknat med.

Senast jag var riktigt trasig var efter min "historia" med P.P. Det tog mig nästan 2 hela år innan jag kunde tänka på honom utan att få ont i magen eller få känslan av en kniv i hjärtat. Var han då mer speciell än någon annan? Inte alls, snarare tvärt om. Det var sättet jag valde att hantera mina känslor på som gjorde skillnaden. Varje gång som en tanke på honom dök upp i huvudet på mig så var jag sabbare än snabbast på att slå bort den. Inget bra sätt att bearbeta saker på. Snacka om att dryga ut plågan.
Den här gången (situationen något annorlunda men minst lika plågsam)så bestämde jag mig för att hantera allt tvärt om.
Jag valde att låta samtliga tankar och känslor flöda igenom huvudet.
Jag tänkte-Bring it on!!. Mycket effektivt! Han eller någon annan, som inte hör hemma i mina tankar eller hjärta, kommer inte att få stanna längre än nödvändigt fortsättningsvis. Det ger en skön känsla av styrka.

Jag rekommenderar metoden skarpt!

P.S. lägg inte ner för mycket tid på att försöka förstå hur den motsatta parten tänker, det kommer du förmodligen aldrig att göra och det är DIN dyrbara tid som du spiller D.S.

My first...

Jag har funderat mycket i dagarna. Människan som jag i stort sett har träffat och pratat med varje dag, sovit med natt efter natt, den person som jag berättade alla nyheter och händelser för först, kramats med, kännt mig trygg med, haft ett liv med helt enkelt, inte finns kvar. På en millisekund bara försvann han och allt tillhörande.
Jag ska inte måla upp en bild av att vi hade det bästa av det bästa tillsammans men något hade vi. Det vill jag gärna tro och hoppas på iaf. Tanken på att jag bara klamrade mig fast vid "oss" skulle vara av feghet för det okända, är jag inte helt mottaglig för just nu,(om jag någonsin blir det), men förmodligen så är/var jag precis som dom flesta...svensk.
Det finns en del kvar att reda ut...

Jag undrar hur många människor som just nu befinner sig i en vald en situation som dom med hela sin kropp och själ vet att det inte är där dom vill eller förtjänar att vara. Detta bara p.g.a. att tanken på att släppa taget och bege sig mot något ovisst är så mycket mer skrämmande och otänkbart än den bekanta "zon" som av någon anledning anses vara trygg (och därför gör den en lycklig) trots det faktum att vi inte vill eller ska vara i den. Vi väljer hellre att må dåligt och slösa den dyrbara tid vi har än att bara för en gång skull bara chansa.
"Man vet vad man har men inte vad man får". Så sant som det är tråkigt....

Personligen så ska jag låta min trygghetskänsla få smaka på utmaningar under 2009!

Puss & Kram