Dum & dummare praktiserar...

Jag och frugan är två töntiga amatörer. När det gäller vår framfart i världen av flörtande, kärlek och sex så är vi inte en dag äldre än två oerfarna fjortisar från landsbygden. Vi är som två unga kattdjur som ska lära sig att jaga men sitter och trycker under en buske, medans allt fräscht kött springer förbi, i hopp om att det ska dyka upp ett roadkill eller två som man bara inte kan misslyckas med.
Numera så är det ju tom ok att jaga lammkött utan att skämmas och det kan man ju tycka borde öka på resultatlistan lite men ICKE! Gud bevare oss om vi skulle ta för oss lite. Man kan ju faktiskt få ett nej och då dör man! Det är helt sant!! Det är så!

Om någon skulle ha idétorka och behöver en bra ursäkt till varför man inte ska ”Go for it” så är det bara att kontakta någon av oss. Vi har och kan alla ursäkter som finns gällande detta ämne. På olika språk dessutom.

Vi har försökt att tvinga oss till olika försök på levande byten , och då räknas INTE ett roadkill som ligger och rycker, bl.a. genom ett nyårslöfte och en liten deal innan USA resan. En och annan bok har även plöjts igenom och otaliga samtal har genomförts. Både nyktert, salongsberusat och jävligt långt inne i dimman. Som ni förstår så jobbar vi i stort sett bara med teori och inte så mycket med praktik.
Men det är ju ett tag kvar tills planet lyfter och ännu lite längre innan 2011 anländer så det återstår att se om vi kommer att sitta utsvultna vid årets slut eller inte.

På söndag återförenas denna töntiga duo och då kanske vi är redo att ta varandra i handen och lämna den teoretiska tryggheten för att utföra lite verklig praktik.

Wish us luck.

Jacob

Jag måste bara slå ett slag för min söta och charmiga fotbollsspelare till brorson med sin tydliga dragning till en av de bästa dryckerna som finns. Med andra ord han är inte bara söt och oemotståndlig utan han har även bra smak.


Puss på dig sötnos

Det kommer en tid....eller?

Människan är tillsynes oftast ett smart djur som tar lärdom av saker som håller oss levande och oskadda men ibland undrar jag hur tröga vi är. Vi har lärt oss att vi måste titta åt båda hållen innan vi går över gatan annars kan det göra ont. Vi har lärt oss att vi inte bör(fortfaranade valfritt) äta flugsvamp eller råttgift och att skallerormar inte är ett lika mysigt kramdjur som grannens hund men ändå så finns det massor av små störande vardagsprylar (aka I-landsproblem) som vi aldrig lär oss av. Saker som ofta återkommer och vi verkar bli precis lika förvånade och irriterade över varenda gång och muttrar ofta något i stil med :"Ja, just det" eller "Jag ska aldrig mer...".

Hur många gånger har man inte funnit sig vrålhungrig så att man nästan har ont i magen och först då börjar tänka på att fixa mat? Ja, just det! Mat! Det är ju inte så ofta vi äter så inte så konstigt att man missar det....
Jag missar även år efter år att jag fortfarande inte tål direkt solljus på min ljusa hud. Ja ja okey då, på min kritvita nästan transparanta hud. Nej, för solfaktor är inget jag jobbar med. Jag köper det ifs men det är till min utställning som jag har i badrummet. Om man använder det så får man ju inte gå igenom brännandet, svidandet och frossan i fyra dagar och sen fjällandet i tre. Det är ju ingen sport.
Att det sen i större städer finns ett fenomen som heter rusningstrafik med tillhörande kö är också något som folk glömmer oförståligt ofta oavsett om det är folk som bilar till jobbet varje dag eller om det är lilla turisten från norrland som har letat sig neråt i landet.

Man lär sig aldrig heller att folk kommer alltid att orka ta med sina skrikiga ungar till IKEA en lördag, att det aldrig kommer att komma en bra tandkräms- eller tvättmedelsreklam och att gå i ett par nya skor med 10cm klack kommer ALLTID att göra ont oavsett om dom satt skönt de hela två minuterarna man hade dom på sig i affären.
Ett annat roligt beteende som många har och så även jag är att komma med födelsedagspresenter i efterskott eller att köpa julklapparna i sista stund. "Jag har inte hunnit!" Har man fått höra och tänkt själv. Vad f-n är det för bullshit? Varför gör vi så? Att födelsedagar och julen dyker upp år efter år kan ju knappast komma som en överraskning för någon. Eller?
"Just det! Julklappar! Jul i år igen alltså...hmm jag får fixa det"

Vi kan utföra hjärttransplantationer, flyga till månen och miljontals andra galet stora saker men när det kommer till vardagen så är vi lost i många lägen. Ganska komiskt om man tänker på det tycker jag.

Dag att fixa mat av något slag. Jag är vrålhungrig....

Trött, tröttare, tröttast men glad, gladare, gladast

Tröttare människa än mig får man nog leta efter i detta långa land. Nr 259 är up and running men det är mer än vad man kan säga om mig i skrivande stund. Jag är färdig för hemmet kan man säga men det går väl över när jag blir gammal hoppas jag. Så sjuuuukt skönt att haket är öppet!!!!
Midsommarfirandet kommer lätt att ladda mina batterier. Många goa vänner ansluter till firandet och jag är galet happy för det.
Frugan och RS är på väg ner i Flisan som jag kan tänka mig blir piskad upp i sköna hastigheter just nu. Jag gillart! Ju fortare de är här desto gladare blir jag(helskinnade förstås)
ST och JH är redan här och JH är mer kelen än en ensam kattunge men ST gjorde sitt bästa att kyla ner honom genom att tvinga ner honom och bada i den iskalla sjön. Hehe, det var kul!
På fredag kommer , inte bara LB och MO utan även JL och Pludi. Sweet! Det kommer att bli en grym midsommar. Jag längtar järnet!
Imorgon nalkas roadtrip till Tyskland och Borderhop. 4 våningar sprit. 4 våningar heaven.

Sovdax, köss

13 dagar senare

Det är nu 13 dagar sedan jag senast hade ro att blogga. Det känns som att det har hänt en hel del sedan dess men ändå ingenting. Livet är bra mycket roligare nu iaf.
Jag har spenderat en massa tid på bygget i Ättekulla och fått mig en bra översikt och insikt i bygget, planerandet och förberedelserna av en restaurang. Så det känns nice. Jag har bara en fråga när det gäller förberedelsena. Finns det möjliget att handplocka hantverkarna innan? Via en casting eller nått? Det tycker jag är högst relevant faktiskt.

Jag har haft en lugn helg med mig själv, soffan, böcker, film och en gnällig katt. Helt galet skönt. Minns inte när jag hade det senast. Jag har även haft 1-dags EC-kurs, tränat, jobbat på tomten, kört t/r Sthlm, träffat DS (hihi), messat en hel del med DS (hihihi), börjat samla till en boll, köpt ett par löparskor för 1600 riksdaler (för att dom ska vara bra för mina knän....), firat kusinens student, hängt lite i Örkelljunga, sprängt en braständare och träffat en hel bunte nya människor. Det saknas bara en viktig ingrediens...nämligen mina vänner men några av dom kommer snart ner iaf så jag behöver inte vänta allt för länge tack och lov. Jag längtar järnet tills dom kommer:)

Dags att jaga rätt på katten och leta sig fram till kudden.

Go´Natt

Hur vet jag?

Mitt jobb är just nu fyllt av galet tunga motgångar.
Jag fick frågan idag om jag tänkte ge upp och min snabba och väl invanda respons var: Nej, aldrig!
Men jag måste motvilligt erkänna att tanken har slagit mig mer än en gång.
Tanken på att ge upp och springa all världens väg. Till en trygg plats där inte stora delar av min självkänsla och egenvärde sätt på högkant varje gång jag ens vågar försöka slappna av och tillåta mig själv att snudda vid känslan av stolthet och ro.

Emellanåt så kan jag häpnas över vilken motståndskraft mina tankar och mitt förnuft kan ha mot stora frestelser och utmanade känslor, en egenskap som jag ofta kännt mig stolt över men ibland så kan jag inte låta bli att undra över hur ofta de kanske har försvårat saker för mig. Kanske gjort mig svagare när jag trott att de har gjort mig starkare. Hur de kanske har fått mig att göra val och ta beslut som kanske inte alltid är vad mitt hjärta skulle ha gjort. Hur de har låtit mig göra de trygga valen istället för de rätta och modiga.

Det enda jag är helt säker på just nu är att jag är ute på väldigt djupt vatten när det gäller det mesta och det börjar skrämma mig. Jag har ingen aning hur lång bort de grunda vattnen är eller vilket håll jag ska simma på och snälla låt mig orka för jag vägrar att ge upp. I min envishet så vägrar jag men den styrs av min hjärna och mitt krigar-jag. Om jag skulle känna efter? Om jag skulle lyckas lägga alla tankar i världen åt sidan och låta känslan styra. Vad skulle svaret bli då? Kanske samma. Hur vet jag? Låter man tiden utvisa eller ska man finna modet att utmana känslorna och egenskaperna man annars är stolt över?

Jag har ingen som helst aning, ingen överhuvudtaget...