Hänger just nu utanför den halvfärdiga restauragen som ska öppnas i Ättekulla. Jag väntar på att "mina" killar ska dyka upp och även köket direkt från Tyskland. Det känns som att man kan räkna minuterna, som jag har sovit inatt, på en hand och ingen kaffe har passerat min strupe än så jag känner mig allt lite ur balans men den ska nog ordna upp sig.
Det springer säkert redan runt 20 snubbar här och då har inte ens Haga, PEN eller el-killarna dykt upp än. Jag gillart:)
Jag har då valt att klä mig i snickarbrallor och en sliten tröja med målet att smälta in. Att jag är den enda av kvinnligt kön och dessutom den enda blonda här gjorde att den planen funkade så där bra. BT Hanna!
Nu är det dags att hugga in.
XOXO
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
Tack för ett förlängt liv
Det sägs att ett gott skratt förlänger livet. Dessa två ljuva nötter måste just förlängt mitt med en väldans massa år:)
Thank God for Tjuvlyssnat.se!
Bankomat, Göteborg
En tjej och en kille ~18 står vid en bankomat. Tjejen ska ta ut pengar.
Tjej: Kolla, här kan man stoppa i ett par hörlurar!
Kille: Varför?
Tjej: Det är nog till för döva.
Kille: Kan de ens ta ut pengar?
Tjejen rycker på axlarna, och båda går därifrån.
Thank God for Tjuvlyssnat.se!
Bankomat, Göteborg
En tjej och en kille ~18 står vid en bankomat. Tjejen ska ta ut pengar.
Tjej: Kolla, här kan man stoppa i ett par hörlurar!
Kille: Varför?
Tjej: Det är nog till för döva.
Kille: Kan de ens ta ut pengar?
Tjejen rycker på axlarna, och båda går därifrån.
onsdag 26 maj 2010
Snart ljuva Sorröd
Det är bara några få timmar kvar tills det är dags att lämna Stockholm i Twilight för lite mer lummiga Sorröd. Jag hade planerat att jag skulle åka ner idag men jag planerade om och det glömde jag att berätta för mina föräldrar så dom satt och väntade på att jag skulle dyka upp. Vilken bra dotter jag är...
Det ska bli grymt skönt att åka ner men jag gillar inte att lämna min fru. Hon är liksom alltid hos mig. Det kommer att bli lite tomt men jag ska nog se till att fylla tiden med något nyttigt. Typ att fälla träd och rensa takrännor eller nått.
Jag tränade idag med Stina i nästan 2 timmar med lite behövande mat efteråt. Det var inte igår som jag hängde med henne så det var super kul. Fick även chansen att prata med DS. Han är galet mysig och min tändning på honom har inte svalnat av överhuvudtaget. Jag skulle behöver en bra plan för att snärja honom the good old way. Skulle inte det gå vägen så funderar jag på Fritzl-metoden. Den kan ju funka. Bygga lite på Stockholms-syndromet. Vilken metod jag väljer återstår att se. Ni kan ju hålla koll på Aftonbladet...
Nu måste jag packa. Suck på alla sätt...
Pöss
Det ska bli grymt skönt att åka ner men jag gillar inte att lämna min fru. Hon är liksom alltid hos mig. Det kommer att bli lite tomt men jag ska nog se till att fylla tiden med något nyttigt. Typ att fälla träd och rensa takrännor eller nått.
Jag tränade idag med Stina i nästan 2 timmar med lite behövande mat efteråt. Det var inte igår som jag hängde med henne så det var super kul. Fick även chansen att prata med DS. Han är galet mysig och min tändning på honom har inte svalnat av överhuvudtaget. Jag skulle behöver en bra plan för att snärja honom the good old way. Skulle inte det gå vägen så funderar jag på Fritzl-metoden. Den kan ju funka. Bygga lite på Stockholms-syndromet. Vilken metod jag väljer återstår att se. Ni kan ju hålla koll på Aftonbladet...
Nu måste jag packa. Suck på alla sätt...
Pöss
tisdag 25 maj 2010
I-landproblem delux
Jag har lessnat på riktigt nu. Jag orkar inte med allas, inte minst mina egna, i-landsproblem som "belastar" oss dagligen. Jag har ingen som helst rätt att gnälla över huvudtaget, på någonting och dessutom när har det någonsin gett min någonting??
Det klagas bl.a. på Fejjans säkerhet. Kan vi inte bara sluta lägga upp fula och pinsamma bilder för alla att beskåda och sluta snacka skit om folk i våra statusuppdateringar? Hur orkar vi? Jag fattar inte.
Inte så konstigt att många idag inte klarar av att hantera stora och tunga motgångar när all energi har lagts ner på att gnälla och klaga på något som vi faktiskt tror är ett problem. Vi inbillar ju oss att vi har ett problem när byxorna klämmer åt på fel ställen eller att bussen är 2 min sen. Skulle det kunna vara att saker inte har levt upp till våra orimliga förväntningar och att vi är ruggigt bortskämda? Jag vet inte men jag gissar.
Mitt bortskämda (och svärande) jag ska bort, bort, bort och mina öron ska stängas för andras bortskämdheter.
XOXO
Det klagas bl.a. på Fejjans säkerhet. Kan vi inte bara sluta lägga upp fula och pinsamma bilder för alla att beskåda och sluta snacka skit om folk i våra statusuppdateringar? Hur orkar vi? Jag fattar inte.
Inte så konstigt att många idag inte klarar av att hantera stora och tunga motgångar när all energi har lagts ner på att gnälla och klaga på något som vi faktiskt tror är ett problem. Vi inbillar ju oss att vi har ett problem när byxorna klämmer åt på fel ställen eller att bussen är 2 min sen. Skulle det kunna vara att saker inte har levt upp till våra orimliga förväntningar och att vi är ruggigt bortskämda? Jag vet inte men jag gissar.
Mitt bortskämda (och svärande) jag ska bort, bort, bort och mina öron ska stängas för andras bortskämdheter.
XOXO
söndag 23 maj 2010
Terapidags?
Stress och högt tempo är, som många vet, en stor del av min vardag och mitt liv överlag. I stort sett varje dag måste jag stressa eller skynda mig på ett eller annat sett i någon utsträckning. Det kan vara allt från lägenheten ut till bilen, från eller till lunch (jag lunchar oftast en våning ner vilket gör att man tappar mycket tid på avståndet...), till toan eller till och med när jag ska gå och lägga mig. Snabbt ska det gå! Jalla jalla! Fortare, fortare!
Jag har nog utformat en slags grundstress som alltid ligger och tickar men sen kommer topparna likt hjärtslagen på ett EKG och hur högt dom går och hur länge dom varar det skiftar efter dag, humör och uppgift.
Jag måste utföra allt jag gör i högsta möjliga tempo ungefär som att någon har sagt till mig att dom i vilken sekund som helst kommer att ta tiden ifrån mig eller att jag ska få poäng för hur snabbt jag kan utföra uppgifterna. Visst kan ju min tid på jorden plötsligt slitas ifrån mig men om den inte skulle göra det så kommer jag med alla säkerhet att ha slut på soppa innan motorn har slitits ut eftersom jag ständigt har plattan i mattan. Det finns liksom inget annat sätt i mitt huvud verkar det som.
Jag satt och pratade med frugan om detta, för man blir ju som man umgås, så vi gasar ju lika mycket båda två. Ibland så känns det som att vi har varsin fot på samma gaspedal. Exempelvis så inhalerar vi maten istället för att tugga den som andra människor gör och sen ligger vi i matkoma och gnäller högt och länge hur mätta vi är och klappar oss själva på våra svullna magar som vi just har chockat livet ur. Det är som att vi just har öppnat upp magen och sen skjutit ner maten i en otuggad klump likt en kanonkula avlossat med största möjliga krutladdning. Det ska då tilläggas att vi inte nödvändigtvis har en tid att passa. Ganska sällan vi har det faktiskt men gud förbjude om vi skulle äta i normal takt och faktiskt känna smaken av maten vi äter eller låta magen få känna efter om vi kanske är mätta.
Vi kom iaf fram till att vi är beroende av stress och högt tempo. Det ger en viss kick och man känner sig lite viktigare än alla andra att ha mycket att göra eller att åtminstone känslan av att man har mycket att göra.
Det måste bli ett slut på stressdelen av min nuvarande livstil men jag är inte helt säker på hur bara. Gruppterapi kanske? Jag kan höra mig själv inför en grupp människor på ett möte för anonyma stress-junkys:
Jag: "Hej jag heter Hanna och jag är en stress-junky"
Gruppen: "Hej, Hanna"
Jag: "Jag har nu varit stessfri i snart två månader"
"Applåder"
Jag hoppas att de gröna skogarna i skåne ska hjälpa mig att hitta min inre frid.
Tills dess...puss å kram
Jag har nog utformat en slags grundstress som alltid ligger och tickar men sen kommer topparna likt hjärtslagen på ett EKG och hur högt dom går och hur länge dom varar det skiftar efter dag, humör och uppgift.
Jag måste utföra allt jag gör i högsta möjliga tempo ungefär som att någon har sagt till mig att dom i vilken sekund som helst kommer att ta tiden ifrån mig eller att jag ska få poäng för hur snabbt jag kan utföra uppgifterna. Visst kan ju min tid på jorden plötsligt slitas ifrån mig men om den inte skulle göra det så kommer jag med alla säkerhet att ha slut på soppa innan motorn har slitits ut eftersom jag ständigt har plattan i mattan. Det finns liksom inget annat sätt i mitt huvud verkar det som.
Jag satt och pratade med frugan om detta, för man blir ju som man umgås, så vi gasar ju lika mycket båda två. Ibland så känns det som att vi har varsin fot på samma gaspedal. Exempelvis så inhalerar vi maten istället för att tugga den som andra människor gör och sen ligger vi i matkoma och gnäller högt och länge hur mätta vi är och klappar oss själva på våra svullna magar som vi just har chockat livet ur. Det är som att vi just har öppnat upp magen och sen skjutit ner maten i en otuggad klump likt en kanonkula avlossat med största möjliga krutladdning. Det ska då tilläggas att vi inte nödvändigtvis har en tid att passa. Ganska sällan vi har det faktiskt men gud förbjude om vi skulle äta i normal takt och faktiskt känna smaken av maten vi äter eller låta magen få känna efter om vi kanske är mätta.
Vi kom iaf fram till att vi är beroende av stress och högt tempo. Det ger en viss kick och man känner sig lite viktigare än alla andra att ha mycket att göra eller att åtminstone känslan av att man har mycket att göra.
Det måste bli ett slut på stressdelen av min nuvarande livstil men jag är inte helt säker på hur bara. Gruppterapi kanske? Jag kan höra mig själv inför en grupp människor på ett möte för anonyma stress-junkys:
Jag: "Hej jag heter Hanna och jag är en stress-junky"
Gruppen: "Hej, Hanna"
Jag: "Jag har nu varit stessfri i snart två månader"
"Applåder"
Jag hoppas att de gröna skogarna i skåne ska hjälpa mig att hitta min inre frid.
Tills dess...puss å kram
onsdag 19 maj 2010
En låsning i hjärnan
Just nu har jag så mycket att göra att jag inte får någonting gjort känns det som. Hela hjärnan låser sig och det är som att jag blir paralyserad. Jag är sämst på att prioritera vilket leder till att jag halkar efter med framförallt de stora uppgifterna hela tiden. Lite varje dag och nu är den berömda stressklumpen tillbaka på sin plats i magen igen. Ska jag någonsin lära mig?
Hur ska jag få mitt arbete att flyta på och få det att kännas bra?
Det som jag i början fick positiv feedback på, kommer jag snart att få uppbackning på. Det är bara en tidsfråga.
Jag hatar den här känslan något så oerhört men jag hatar ännu mer att jag inte kan få bukt på den. Inte ens lite. Hur kan min utveckling gå bakåt?
Min tid den senste månaden minst har varit så fullbokad att jag har knappt har hunnit andas eller ens känna efter om jag lever. Jag tror att jag lever iaf...Jag har så full fart frammåt att det skulle inte vara omöjligt för mig att missa att mitt hår hade trillat av skallen eller att jag saknade ett ben.
Jag längtar till stugan och skåne och jag hoppas verkligen att jag ska få lite koll på mitt arbete under tiden som jag är där nere.
Nu ska jag fortsätta att läsa boken "Alla få ligga" och försöka få mina tankar att skingras lite.
Puss å gonatt
Hur ska jag få mitt arbete att flyta på och få det att kännas bra?
Det som jag i början fick positiv feedback på, kommer jag snart att få uppbackning på. Det är bara en tidsfråga.
Jag hatar den här känslan något så oerhört men jag hatar ännu mer att jag inte kan få bukt på den. Inte ens lite. Hur kan min utveckling gå bakåt?
Min tid den senste månaden minst har varit så fullbokad att jag har knappt har hunnit andas eller ens känna efter om jag lever. Jag tror att jag lever iaf...Jag har så full fart frammåt att det skulle inte vara omöjligt för mig att missa att mitt hår hade trillat av skallen eller att jag saknade ett ben.
Jag längtar till stugan och skåne och jag hoppas verkligen att jag ska få lite koll på mitt arbete under tiden som jag är där nere.
Nu ska jag fortsätta att läsa boken "Alla få ligga" och försöka få mina tankar att skingras lite.
Puss å gonatt
torsdag 13 maj 2010
Fixerad? Ja förmodligen.
Det är väl knappast någon i min omgivning som har missat att det stora samtalsämnet i mitt liv just nu är min träning. Jag känner själv att jag kan vara lite tjatig men jag tycker ju att det är så kul. Okey, träningvärken suger men det är ändå en bra smärta fast jag gnäller sönder mig själv och mina stackars polare.
Man tycker ju då att man ska bli mer trimmad och slimmad av träningen men jag bara ökar i omfång förtillfället vilket känns lite drygt när ens byxor fastnar halvägs upp över låren men jag har intalat mig själv att det kommer att rätta till sig. (förnekelse?)
En annan bidragande faktor till att jag tycker det är så kul att träna kan kanske också vara att jag är lite (eller ganska mycket) tänd på min PT. Han är inte den typen som jag vanligtvis skulle vända mig om efter på stan men han är ju charmtrollet själv och han är grymt rolig. Ja, jag vet att dom är försäljare och har blivit skolade till att charma alla bräckliga, utseendefixerande och 30-årskrisande fruntimmer så att vi ska köpa fler timmar men jag kan inte hjälpa det. I have got the hots for him.
Detta leder då tyvärr till en ännu högre prestationsångest än vad jag hade med mig från början när jag klev in på Sats, Kungens Kurva. Jag tycker det är jobbigt nog att det är folk (som jag inte bryr mig om) runt mig när jag tränar. Lite pinsamt liksom. Tänk om någon ser mig!! Man skulle kunna tro att jag jag håller på med något olaglig eller att jag är tvingad att träna i en bikini storlek xxs så som jag känner och beter mig. Det är ju inte så att alla som är där har gått dit för att göra samma sak som mig. Just för att träna.
Nej, nej. Dom är bara där för att titta på mig och skratta åt mig.
Jag har då vissa delmål med min träning. Dessa har och kommer revideras under årets gång men så här ser dom ut just nu:
-Springa 5 km non-stop både ute och inne (då menar jag på löpband och inte inne i vår lägenhet eller liknade)
-Göra 10 armhävningar på tårna (alltså inte med knäna i golvet)
-Få en vettig hållning
-Kunna göra benböj utan att trilla hela tiden
-Biffa till min spagettiarmar
eller, kort och gott, att se ut så här helt enkelt...
Dags att sätta fart på dagen
Köss på er
Man tycker ju då att man ska bli mer trimmad och slimmad av träningen men jag bara ökar i omfång förtillfället vilket känns lite drygt när ens byxor fastnar halvägs upp över låren men jag har intalat mig själv att det kommer att rätta till sig. (förnekelse?)
En annan bidragande faktor till att jag tycker det är så kul att träna kan kanske också vara att jag är lite (eller ganska mycket) tänd på min PT. Han är inte den typen som jag vanligtvis skulle vända mig om efter på stan men han är ju charmtrollet själv och han är grymt rolig. Ja, jag vet att dom är försäljare och har blivit skolade till att charma alla bräckliga, utseendefixerande och 30-årskrisande fruntimmer så att vi ska köpa fler timmar men jag kan inte hjälpa det. I have got the hots for him.
Detta leder då tyvärr till en ännu högre prestationsångest än vad jag hade med mig från början när jag klev in på Sats, Kungens Kurva. Jag tycker det är jobbigt nog att det är folk (som jag inte bryr mig om) runt mig när jag tränar. Lite pinsamt liksom. Tänk om någon ser mig!! Man skulle kunna tro att jag jag håller på med något olaglig eller att jag är tvingad att träna i en bikini storlek xxs så som jag känner och beter mig. Det är ju inte så att alla som är där har gått dit för att göra samma sak som mig. Just för att träna.
Nej, nej. Dom är bara där för att titta på mig och skratta åt mig.
Jag har då vissa delmål med min träning. Dessa har och kommer revideras under årets gång men så här ser dom ut just nu:
-Springa 5 km non-stop både ute och inne (då menar jag på löpband och inte inne i vår lägenhet eller liknade)
-Göra 10 armhävningar på tårna (alltså inte med knäna i golvet)
-Få en vettig hållning
-Kunna göra benböj utan att trilla hela tiden
-Biffa till min spagettiarmar
eller, kort och gott, att se ut så här helt enkelt...
Dags att sätta fart på dagen
Köss på er
Kristi Himmelsfärdsdag
Jag tror aldrig att jag har firat denna dag på något vis. De senaste åren så har jag jobbat golv för att tighta labour och ofta för att det alltid var någon som sjukanmälde sig pga fylleslag kvällen innan. Dock så är jag fullt medveten om större delen av svenska folkets traditioner även om jag inte har tagit del av just denna och av någon anledning så känns det som att dom har förändrats något sedan 1924 men vad vet jag.....
Kristi himmelsfärds dag, är en kyrklig högtidsdag, och en helgdag i den svenska almanackan, som infaller 39 dagar (40:e dagen) efter påskdagen. Den firas som den dag då Jesus enligt Bibeln lämnade jorden och fördes upp till himlen. Den liturgiska färgen är vit.
Kristi himmelsfärds dag har firats sedan mitten av 300-talet, eventuellt 375. Högtiden har också kallats betessläppningen, eftersom det var då man lät korna gå ut på bete. Sedan 1924 firas dagen också som folknykterhetens dag. I vardagligt tal benämns dagen ibland Kristi himmel eller Kristi flygare.
Kristi himmelsfärds dag, är en kyrklig högtidsdag, och en helgdag i den svenska almanackan, som infaller 39 dagar (40:e dagen) efter påskdagen. Den firas som den dag då Jesus enligt Bibeln lämnade jorden och fördes upp till himlen. Den liturgiska färgen är vit.
Kristi himmelsfärds dag har firats sedan mitten av 300-talet, eventuellt 375. Högtiden har också kallats betessläppningen, eftersom det var då man lät korna gå ut på bete. Sedan 1924 firas dagen också som folknykterhetens dag. I vardagligt tal benämns dagen ibland Kristi himmel eller Kristi flygare.
tisdag 11 maj 2010
Våååren! Ge ljuuuud!
Hittelön utlovas!
Är det någon som har sett våren? Våren försvann för ca 2 veckor sedan efter att kommit hem från sin vintervila. Hon är ca 4,6 miljarder år gammal och hon känns igen genom sin skinande sol, varma brisar och gröna blad. Våren bjuder även på många olika blommor och en del kli i näsa och ögon för vissa. Det är väldigt viktigt att våren kommer tillrätta då hon är en familjemedlem som vi inte kan leva utan. Snälla hjälp oss!
Är det någon som har sett vår älskade vår så ring på 070-3548668 så kommer vi och hämtar upp henne på en gång. Hittelön betalas kontant på plats.
/RUT
Är det någon som har sett våren? Våren försvann för ca 2 veckor sedan efter att kommit hem från sin vintervila. Hon är ca 4,6 miljarder år gammal och hon känns igen genom sin skinande sol, varma brisar och gröna blad. Våren bjuder även på många olika blommor och en del kli i näsa och ögon för vissa. Det är väldigt viktigt att våren kommer tillrätta då hon är en familjemedlem som vi inte kan leva utan. Snälla hjälp oss!
Är det någon som har sett vår älskade vår så ring på 070-3548668 så kommer vi och hämtar upp henne på en gång. Hittelön betalas kontant på plats.
/RUT
måndag 10 maj 2010
Dröm med måtta
Jag dagdrömmer konstant. Det är ett sätt för mig att komma ifrån allt och varva ner. Vad drömmarna handlar om och hur djupgående dom är, skiftar hela tiden. Det ger en skön känsla som jag har somnat in till många gånger men det är också en farlig vana. Ibland så lurar man sig själv och vissa dagar kan man ha svårt att skilja fakta från fantasi.
Jag har drömt om framgång, vänner, familj och kärlek. Äventyr och resor. Död och katastrofer. Det mesta har nog passerat mina tankar genom åren men jag har även lärt mig att sortera en hel del. Det är lätt att fastna i fantasierna. Där har vi kontroll över händelser och vi kan låta sagan sluta precis som vi vill varje gång. Man vill ofta stanna kvar där men man har inget val annat val än att vakna upp förr eller senare. Det är bara tillbaka till verkligheten som gäller annars riskerar man att missa hela sitt liv.
Så vad är det farligaste med denna vana då? Den kan kännas ganska harmlös. Personligen så tror jag att ju mer vi väljer att fly verkligheten, desto sämre kan vi hantera den.
Hur ofta har man inte önskat att man hade egenskaper, kroppsform eller utseende som någon annan har? Velat ha deras jobb? Deras bil? Deras pojkvän? Rentav deras liv?
Så man kanske drömmer att det är så, för att det är mer uthärdigt än sitt egna liv, och när man vaknar upp finns risken att verkligheten lappar till en rejält. Ibland till den grad att man vacklar till eller rentav tappar fotfästet helt. Oftast så dyker nerstämdhet och deppighet upp också som ett brev på posten.
Så när ska vi sluta snegla på andra? Sluta jämföra oss med folk? När ska vi sluta anta att alla andra har det så fantastikt bra och inse att vi inte vet ett skit om hur dom igentligen har det? När ska vi börja jobba med verkligheten och faktiskt försöka påverka det vi faktiskt har en chans att göra just det med? När ska vi börja våga säga saker som vi vill ha sagt och ställa de frågor som vi vill ha svar på? Är det inte dags nu? Klockan tickar och vi tar ett steg närmare slutkapitlet för varje sekund som går.
Personligen så vill jag ha många välfyllda sidor i min bok med just rätt saker innan min sista sida vänds. Dom ska vara fyllda med en massa skratt, lycka och personlig framgång. En stor familj ska rymmas (vänner inkluderade) och mycket lite ånger. Jag ska känna mig stolt när jag läser den och gärna min familj och vänner också. Det ska jag kämpa för i alla fall.
Hur vill du ha det?
Jag har drömt om framgång, vänner, familj och kärlek. Äventyr och resor. Död och katastrofer. Det mesta har nog passerat mina tankar genom åren men jag har även lärt mig att sortera en hel del. Det är lätt att fastna i fantasierna. Där har vi kontroll över händelser och vi kan låta sagan sluta precis som vi vill varje gång. Man vill ofta stanna kvar där men man har inget val annat val än att vakna upp förr eller senare. Det är bara tillbaka till verkligheten som gäller annars riskerar man att missa hela sitt liv.
Så vad är det farligaste med denna vana då? Den kan kännas ganska harmlös. Personligen så tror jag att ju mer vi väljer att fly verkligheten, desto sämre kan vi hantera den.
Hur ofta har man inte önskat att man hade egenskaper, kroppsform eller utseende som någon annan har? Velat ha deras jobb? Deras bil? Deras pojkvän? Rentav deras liv?
Så man kanske drömmer att det är så, för att det är mer uthärdigt än sitt egna liv, och när man vaknar upp finns risken att verkligheten lappar till en rejält. Ibland till den grad att man vacklar till eller rentav tappar fotfästet helt. Oftast så dyker nerstämdhet och deppighet upp också som ett brev på posten.
Så när ska vi sluta snegla på andra? Sluta jämföra oss med folk? När ska vi sluta anta att alla andra har det så fantastikt bra och inse att vi inte vet ett skit om hur dom igentligen har det? När ska vi börja jobba med verkligheten och faktiskt försöka påverka det vi faktiskt har en chans att göra just det med? När ska vi börja våga säga saker som vi vill ha sagt och ställa de frågor som vi vill ha svar på? Är det inte dags nu? Klockan tickar och vi tar ett steg närmare slutkapitlet för varje sekund som går.
Personligen så vill jag ha många välfyllda sidor i min bok med just rätt saker innan min sista sida vänds. Dom ska vara fyllda med en massa skratt, lycka och personlig framgång. En stor familj ska rymmas (vänner inkluderade) och mycket lite ånger. Jag ska känna mig stolt när jag läser den och gärna min familj och vänner också. Det ska jag kämpa för i alla fall.
Hur vill du ha det?
söndag 9 maj 2010
Champangefest i rusket
Igår kväll var det dags att tömma samtliga flaskor med champange som gavs till mig under min 30-års fest. Festens titel var: "Champange- & balkonginvigningsfest" men vädret var minst sagt inte på vår sida för balkonghäng. Jag tror att det högsta gradtalet som jag observerade under gårdagen var +6 grader. Jätte piffigt faktiskt.
Det var ett glatt och blandat gäng med en del nya ansikten här på Diligensvägen som drack champange som att det inte fanns någon morgondag. Det är väldans vad alkohol tar slut snabbt med den inställningen. Hej å hå!
Jag stannade hemma medans större delen av gruppen gjorde stan osäker i sällskap med min fru. Trots min tidiga kväll och x-antal glas vatten så känns det idag som att jag körde en konstant all-in på vodka i 18 timmar i streck igår.
Frugan läste om att bubblorna i champangen gör att man blir full snabbare än om det hade varit bubbelfritt (med motsvarade alkoholhalt).
Jag tänker då skylla min snabba färd in i dimman på bubblorna (för det har ingen med min ålder och slitna lever att göra). Bubblorna får en att sluddra som en fullfjädrad alkis också. Det kommer nog att dröja innan nästa champangefest blir av.
Dags för denna slita skåning men träningvärk i häcken att krypa till kojs.
Sleep tight
Det var ett glatt och blandat gäng med en del nya ansikten här på Diligensvägen som drack champange som att det inte fanns någon morgondag. Det är väldans vad alkohol tar slut snabbt med den inställningen. Hej å hå!
Jag stannade hemma medans större delen av gruppen gjorde stan osäker i sällskap med min fru. Trots min tidiga kväll och x-antal glas vatten så känns det idag som att jag körde en konstant all-in på vodka i 18 timmar i streck igår.
Frugan läste om att bubblorna i champangen gör att man blir full snabbare än om det hade varit bubbelfritt (med motsvarade alkoholhalt).
Jag tänker då skylla min snabba färd in i dimman på bubblorna (för det har ingen med min ålder och slitna lever att göra). Bubblorna får en att sluddra som en fullfjädrad alkis också. Det kommer nog att dröja innan nästa champangefest blir av.
Dags för denna slita skåning men träningvärk i häcken att krypa till kojs.
Sleep tight
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)