För några dagar sedan fann jag mig i en kort diskussion gällande aktivister eller framför allt Greenpeace. Jag stöttar Greenpeace och är för aktivister överlag, dock inte alla grupper och definitivt inte alla deras val och handlingar.
Jag förstår inte alltid deras syfte eller tankar och inte heller alltid vad det är dom vill uppnå eller hur dom kom fram till just den aktiviteten ska bidra till ytterligare steg mot det gemensamma målet. Kan inte heller påstå att jag så påläst på så många aktivistgrupper och deras organisationer. Man kan säga vad man vill men dessa människor gör i alla fall något.
Någon gång i slutet på denna korta diskussion så höll jag på att explodera så jag var tvungen att gå och göra något annat. Jag hade bara lust att lappa till hela min omgivning och inte minst mig själv. Av i stort sett en enda anledning.
Jag har haft och har under en lång tid så förbannad ångest över att jag ger så pinsamt lite till samhället jag bor i och till jorden jag bor på.
Den ångesten är så stark att jag faktiskt mår fysiskt illa.
Miljömässigt så bidrar jag exempelvis med, på sin höjd, att panta burkar och snåla på tvättmedlet. Samhällsmässigt så stoppar jag en och annan krona i slumpvisa bössor och står på höger sida i rulltrappor och där tar listan i princip slut.
Jag tycker att aktivister är beundransvärda av den anledningen att dom verkligen slåss för det dom tror på. Jag sitter på min häck och har en drös åsikter om det mesta, gnäller och klagar över att saker och ting inte fungerar och ger gärna förslag på hur dom borde fungera istället. Inte fan gör jag någonting mer än att möjligtvis byter kanal på min 42-tums tv om ämnet på kanalen råkar föda min ångest och lägger på förträngningslocket. Det är jag däremot fett bra på, att förtränga saker som jag tycker är jobbiga och obekväma. Förträngning har engagerat mig sedan medvetenheten kom knackandes på dörren för x antal år sedan.
Jag är så jäkla bortskämd, bekväm och lat och det går inte en dag utan att jag tänker på det men det går många dagar utan att jag gör någonting åt det. Kanske är det så att jag inte skäms tillräckligt?
Det räcker nu. Jag orkar eller vill inte höra mer gnäll, dömande och bortskämda åsikter från någon inkl mig själv. How fucking hard can it be?
En liten medvetenhetsfilm följer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar