Jag har nog för första gången på mycket länge träffat en kille som har väckt min seriösa nyfikenhet samtidigt som större delen av mig skriker att jag inte är redo för någonting som har med seriös kärlek att göra för tillfället. Inte ens lite redo är jag, på något vis men samtidigt så är det lite svårt att inte låta tankarna sväva dit lite nu och då. Det i sig är kanske inte fel, i stort sett alla människor drömmer sig väl iväg på olika sätt men det är ju när tankaran skingras och verkligheten knackar på igen som det känns tungt. Har inte bestämt mig om den där verlighetschocken är värd drömresan än.
Under en länge tid så har det inte funnits ett enda kill-moln på min himmel utan det har varit klar sikt hela vägen och jag har mått sjukt bra av det. Jag har kunnat sola mig i min egen glans och har hunnit jobba fram en fin färg av självtrivsel, självförtroende och ett inre lugn.
Jag har funderat dom senaste dagarna på om jag ska ta för mig lite när det gäller mitt span men min känsla, som även förstärks nu när jag skriver detta, är att jag är nog inte redo att låta någon "rock my boat" riktigt än. Jag gillar min tid med mig själv och dessutom så står inte jag nog inte tillräckligt stabilt i min båt i nuläget. Det bli kanske en testsegling framåt våren igen
Härmed ror jag åt andra hållet.
Kram på er
p.s hur vet man var gränsen går för att vara efterhängsen och kämpa för någon? Bara så att jag vet när det är dags att hissa segel igen d.s
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar