En tredjedel av september har redan rusat förbi och det känns som att jag knappt har hunnit blinka. Jag har galet mycket att göra på alla möjliga små och stora plan och ju mer jag får på todo-listan ju längre kliv tar jag ifrån den.
Den känns mäktigt överväldigande och näst intill omöjlig att rå sig på. Det är förmodligen min oförmåga att se listan i delsteg eller som individulla uppgifter(vilket för övrigt känns som ett ganska logiskt och bra sätt att hantera listan på) som gör att den mest liknar någon form av högt klippblock som jag måste bestiga i några få och enkla kraftansträngningar.
Hur kommer det sig att man, utan att det någonsin har uttalats något som helst om det, har en förmåga att lagstadga vissa beteenden i ens huvud? Man får för sig att det bara finns ETT sätt lösa en sak på eller EN väg att gå om man inte vill bli förkastad av omgivningen, bära runt på känslan av att man är en mindre bra människa eller rent av bli nekad inträde vid himmelriktets portar. (FYI Sankte Per är en tuff jävel)
Är det för att man är beroende av lagar och regler för att skapa någon viss balans och trygghet i livet eller är det bara att man besitter en begränsad förmåga att kunna eller kanske vilja se och tänka utanför boxen?
Hur som haver så behöver jag börja se och tänka utanför boxen på många av mina plan och sätta eld på mina inprintade och begränsande lagar i mitt huvud men hur man hittar var fasen boxen börjar eller slutar har jag icke listat ut än. Hur vet man att man kikar ut ur boxen och mot nya lösningar eller om man bara har vänt sig om och tittar åt andra hållet?
Tiden får utvisa. Det skulle ju inte förvåna mig om jag finner förmågan att lyfta blicken och tänka om sekunderna innan jag tar mitt sista andetag. Mitt liv är ju trots allt fyllt av ironi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar