Igår uttryckte jag en åsikt som, att döma av Dannes ansiktsuttryck, inte direkt gav mig en guldstjärna i hans bok. Möjligtvis i hans syniska kapitel om det finns ett sådant.
Det gällde huruvida vi har förmågan att vara genuint glada för någon annan när dom får det man själv verkligen vill ha. Jag tror inte att majoriteten av befolkningen på den här planeten besitter den egenskapen. Tyvärr.
Låt oss vara ärliga.
Om det tar slut mellan mig och min kille, även om det är på "lika villkor", inte fan vill jag att han ska bli lycklig före mig. Helt ärligt?! Hoppas att han förblir ensam, flyttar till en sunkig lägenhet och får herpes. När jag däremot har varit lycklig ett tag och allt känns bra för mig så kan han träffa en trevlig tjej, hitta en mysig lya och få sin salva. Nu går det bra för dig att ta del av the happy cake så att säga.
Om jag vill vinna 1 miljon kronor och min bästa kompis gör det istället. Känner jag genuin glädje då? Kanske om hon tar mig på en tre veckors resa till Bahamas all inclusive så kan jag fundera på det men inte en sekund innan. Jag undrar dessutom hur många gånger jag hinner tänka: "Varför kunde det inte varit jag för" innan jag min påklistrade leende lyser upp och mina ord marinerade i avundsjuka passerar mina läppar: "FAN VAD KUL GUMMAN! GRRRATTIS! Det förtjänar du verkligen!" Yeah right...
Polaren knep tjänsten som jag har drömt om i 5 år. OOOhhhh gooood for yyyooouu!Hon får jorden runt resan betald av sina föräldrar. Super fun!Hon föddes med kroppen, hjärnan och personligheten man kan dör för. Paaaarteyy!
Jag har många gånger känt genuin glädje för en annan människa men då är det oftast för att jag inte är intresserad av det den personen har fått eller för att jag själv är så glad att ingen anna känsla får plats.
Inte på PK kanske men ärligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar