Terapidags?

Stress och högt tempo är, som många vet, en stor del av min vardag och mitt liv överlag. I stort sett varje dag måste jag stressa eller skynda mig på ett eller annat sett i någon utsträckning. Det kan vara allt från lägenheten ut till bilen, från eller till lunch (jag lunchar oftast en våning ner vilket gör att man tappar mycket tid på avståndet...), till toan eller till och med när jag ska gå och lägga mig. Snabbt ska det gå! Jalla jalla! Fortare, fortare!
Jag har nog utformat en slags grundstress som alltid ligger och tickar men sen kommer topparna likt hjärtslagen på ett EKG och hur högt dom går och hur länge dom varar det skiftar efter dag, humör och uppgift.
Jag måste utföra allt jag gör i högsta möjliga tempo ungefär som att någon har sagt till mig att dom i vilken sekund som helst kommer att ta tiden ifrån mig eller att jag ska få poäng för hur snabbt jag kan utföra uppgifterna. Visst kan ju min tid på jorden plötsligt slitas ifrån mig men om den inte skulle göra det så kommer jag med alla säkerhet att ha slut på soppa innan motorn har slitits ut eftersom jag ständigt har plattan i mattan. Det finns liksom inget annat sätt i mitt huvud verkar det som.
Jag satt och pratade med frugan om detta, för man blir ju som man umgås, så vi gasar ju lika mycket båda två. Ibland så känns det som att vi har varsin fot på samma gaspedal. Exempelvis så inhalerar vi maten istället för att tugga den som andra människor gör och sen ligger vi i matkoma och gnäller högt och länge hur mätta vi är och klappar oss själva på våra svullna magar som vi just har chockat livet ur. Det är som att vi just har öppnat upp magen och sen skjutit ner maten i en otuggad klump likt en kanonkula avlossat med största möjliga krutladdning. Det ska då tilläggas att vi inte nödvändigtvis har en tid att passa. Ganska sällan vi har det faktiskt men gud förbjude om vi skulle äta i normal takt och faktiskt känna smaken av maten vi äter eller låta magen få känna efter om vi kanske är mätta.
Vi kom iaf fram till att vi är beroende av stress och högt tempo. Det ger en viss kick och man känner sig lite viktigare än alla andra att ha mycket att göra eller att åtminstone känslan av att man har mycket att göra.
Det måste bli ett slut på stressdelen av min nuvarande livstil men jag är inte helt säker på hur bara. Gruppterapi kanske? Jag kan höra mig själv inför en grupp människor på ett möte för anonyma stress-junkys:

Jag: "Hej jag heter Hanna och jag är en stress-junky"
Gruppen: "Hej, Hanna"
Jag: "Jag har nu varit stessfri i snart två månader"
"Applåder"

Jag hoppas att de gröna skogarna i skåne ska hjälpa mig att hitta min inre frid.

Tills dess...puss å kram