Hur vet jag?

Mitt jobb är just nu fyllt av galet tunga motgångar.
Jag fick frågan idag om jag tänkte ge upp och min snabba och väl invanda respons var: Nej, aldrig!
Men jag måste motvilligt erkänna att tanken har slagit mig mer än en gång.
Tanken på att ge upp och springa all världens väg. Till en trygg plats där inte stora delar av min självkänsla och egenvärde sätt på högkant varje gång jag ens vågar försöka slappna av och tillåta mig själv att snudda vid känslan av stolthet och ro.

Emellanåt så kan jag häpnas över vilken motståndskraft mina tankar och mitt förnuft kan ha mot stora frestelser och utmanade känslor, en egenskap som jag ofta kännt mig stolt över men ibland så kan jag inte låta bli att undra över hur ofta de kanske har försvårat saker för mig. Kanske gjort mig svagare när jag trott att de har gjort mig starkare. Hur de kanske har fått mig att göra val och ta beslut som kanske inte alltid är vad mitt hjärta skulle ha gjort. Hur de har låtit mig göra de trygga valen istället för de rätta och modiga.

Det enda jag är helt säker på just nu är att jag är ute på väldigt djupt vatten när det gäller det mesta och det börjar skrämma mig. Jag har ingen aning hur lång bort de grunda vattnen är eller vilket håll jag ska simma på och snälla låt mig orka för jag vägrar att ge upp. I min envishet så vägrar jag men den styrs av min hjärna och mitt krigar-jag. Om jag skulle känna efter? Om jag skulle lyckas lägga alla tankar i världen åt sidan och låta känslan styra. Vad skulle svaret bli då? Kanske samma. Hur vet jag? Låter man tiden utvisa eller ska man finna modet att utmana känslorna och egenskaperna man annars är stolt över?

Jag har ingen som helst aning, ingen överhuvudtaget...