Dag 02-Min första kärlek

Jag nämnde ju igår att jag har hyfsat dåligt minne så det här ämnet känns lite utmanande just för det var ju inte igår man blev kär första gången och dessutom så gick man ju och blev kär varannan minut så det finns en risk att att jag begår mened nu men jag har ju faktiskt ett handikapp som borde ge mig förmildrande omständigheter.

Första gången jag var riktigt kär var i slutet av nian i en kille som heter Rickard. Minns inte hans efternamn såklart. Jag var så kär att jag inte kunde äta eller sova på flera veckor. Jag träffade honom på vår skolresa. Han var naturligtvis inte intresserad av mig. Ingen var det! Jag hade noll chans på någon snubbe överhuvudtaget som hade fungerande syn eftersom mina föräldrar hade satt jordens mest välfungerande preventivmedel på min näsa, nämligen de största och fulaste brillorna mänskligheten har skådat.

På kvällen efter skolavslutningen samma vår så träffade jag på honom vid Lursjön där alla söp ner sig som aldrig förr. Så även jag. En halvliter whiskey på ca 30 min gjorde sitt och jag däckade fortare än en fis lämnar tarmen.

Efter några små och få minnesglimtar så satt jag i en bil brevid Rickard och han höll om mig. Total lycka! Att jag hade spya över hela mig betydde inte så mycket just då (för mig iaf)

Behöver jag tillägga att jag aldrig mer träffade honom?


Kommentarer känns överflödiga...