Jag har gått genom större delen av mitt liv och trott att jag vet vad jag söker i ett förhållande. Hur min partner ska vara, vilka egenskaper och erfarenheter jag föredrar. Jag har upptäckt nu att jag är ju helt ute och cycklar. Jag väljer killar som har mindre erfarenhet av i stort sett det mesta, än vad jag själv har. Varför? Är det för att jag vill känna mig som den starka och överlägnsna? Är det en makt grej? Är det för att jag inte vill känna mig i underläge oftare än nödvändigt?
Det är inte en medveten tanke. Jag blir ju uttråkad av dom. Dom undermedvetna tankarna är lite läskiga tycker jag. Dom har börjat ploppa upp lite nu och då och visa sitt rätta jag vilket i sin tur leder till en del funderingar, ifrågasättande och saker att hantera.
Samtidigt som tankarna på mäns livserfarenhet och historia och inte för att tala om deras eventuella "bagage" tilltalar min oerhört så skrämmer samma saker även skiten ur mig.
Om man träffar en kille som har barn (vilket förövrigt verkar vara omöjligt att undvika) så måste man leva med att alltid komma i andra hand. Skulle man då skaffa barn med honom så är det nytt för mig men inte för honom. Det blir inte den där gemensamma "första gången"-upplevelsen.
Ego jag: Det vill jag inte! Jag vill att vi ska vara först tillsammans.
Kloka jag: Moget Rut, moget!
Att ta saker för vad dom är, gilla läget och göra det bästa av det som är, är inte så jäkla lätt som det låter. Hur fasen gör man?
Let me know, please...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar