Jag har funderat mycket i dagarna. Människan som jag i stort sett har träffat och pratat med varje dag, sovit med natt efter natt, den person som jag berättade alla nyheter och händelser för först, kramats med, kännt mig trygg med, haft ett liv med helt enkelt, inte finns kvar. På en millisekund bara försvann han och allt tillhörande.
Jag ska inte måla upp en bild av att vi hade det bästa av det bästa tillsammans men något hade vi. Det vill jag gärna tro och hoppas på iaf. Tanken på att jag bara klamrade mig fast vid "oss" skulle vara av feghet för det okända, är jag inte helt mottaglig för just nu,(om jag någonsin blir det), men förmodligen så är/var jag precis som dom flesta...svensk.
Det finns en del kvar att reda ut...
Jag undrar hur många människor som just nu befinner sig i en vald en situation som dom med hela sin kropp och själ vet att det inte är där dom vill eller förtjänar att vara. Detta bara p.g.a. att tanken på att släppa taget och bege sig mot något ovisst är så mycket mer skrämmande och otänkbart än den bekanta "zon" som av någon anledning anses vara trygg (och därför gör den en lycklig) trots det faktum att vi inte vill eller ska vara i den. Vi väljer hellre att må dåligt och slösa den dyrbara tid vi har än att bara för en gång skull bara chansa.
"Man vet vad man har men inte vad man får". Så sant som det är tråkigt....
Personligen så ska jag låta min trygghetskänsla få smaka på utmaningar under 2009!
Puss & Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar