Mina tankar om M är inte så höga just nu. Jag känner mig av någon anledning besviken på honom. Fast det är ju för att jag uppenbarligen fortfarande har förväntningar på honom och det borde jag verkligen inte ha. Lite konstigt kanske men det känns lite som om det är jag som har betett mig illa mot honom. Jag saknar honom bitvis men samtidigt vill jag bara skrika och slå på honom. Få honom att förstå men det måste jag bara acceptera att det kommer aldrig att hända. Hans bild av mig kommer förmodligen aldrig att ändras. Fruktansvärt frusterande känsla men tyvärr så måste jag nog sluta fred med den.
Han brydde sig inte nog till att ens höra av sig på min födelsedag, men då vet jag. Det retar mig dock lite mer än vad jag hade räknat med.
Senast jag var riktigt trasig var efter min "historia" med P.P. Det tog mig nästan 2 hela år innan jag kunde tänka på honom utan att få ont i magen eller få känslan av en kniv i hjärtat. Var han då mer speciell än någon annan? Inte alls, snarare tvärt om. Det var sättet jag valde att hantera mina känslor på som gjorde skillnaden. Varje gång som en tanke på honom dök upp i huvudet på mig så var jag sabbare än snabbast på att slå bort den. Inget bra sätt att bearbeta saker på. Snacka om att dryga ut plågan.
Den här gången (situationen något annorlunda men minst lika plågsam)så bestämde jag mig för att hantera allt tvärt om.
Jag valde att låta samtliga tankar och känslor flöda igenom huvudet.
Jag tänkte-Bring it on!!. Mycket effektivt! Han eller någon annan, som inte hör hemma i mina tankar eller hjärta, kommer inte att få stanna längre än nödvändigt fortsättningsvis. Det ger en skön känsla av styrka.
Jag rekommenderar metoden skarpt!
P.S. lägg inte ner för mycket tid på att försöka förstå hur den motsatta parten tänker, det kommer du förmodligen aldrig att göra och det är DIN dyrbara tid som du spiller D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar