Jag gjorde det igen. Chansade med dom sämsta oddsen man kan tänka sig. Hur många gånger har man inte gjort det?? Självklart handlar detta åter igen om killar och bekräftelse. Jag har har tänkt på M väldigt mycket. Jag tänker på honom på ett eller annat sätt mer eller mindre dagligen. Vilket jag inte tycker är konstigt men idag fick jag för mig att det var ju något han skulle få veta. Jag skickade ett mess där jag skrev att jag ville prata lite och att kunde väl ringa när han hade tid att prata. Tanken slog mig när jag skrev att jag skulle definiera "har tid" men valde att åter igen tänka den ödesstigande tanken "han fattar ju" vilket resulterade i ett snabbt samtal (med hans kompis sittandes i soffan) där det pratades om bilar, möbler och sodastreamers.
Jag sa berättade för honom att jag tänkte på honom och saknade honom och han svarade med: mmm...
Jaha! När vi hade lagt på så drabbades jag av en mindre känslo-tsunami som nästan fick mig att lyfta luren för att gapa på honom att han var en känslokall apa och att jag tar tillbaka allt jag sa om saknad och dyligt. Förnuftet han före och jag hejdade mig. Valde istället att snabbt söka på min Gud Johan Glans och tsunamin
förvandlades till en stilla bris. Skönt! Thank god for youtube!!!!!
Hur kommer det sig att trots att man är fullt medveten om hur mycket oddsen talar emot en på tusen olika sätt så har man förmågan att stirra sig totalt blind på den lilla, lilla procentsatsen som eventuellt talar till ens fördel och att man bygger upp självförtoendet till den grad att man tar chansen. Att man gamblar med känslolivet som man har ägnat den senaste månaden eller månader på att bygga upp och stärka, den tanken finns inte! Inte heller ställer man sig frågan "är det värt det?"
Man chansar på att personen ger tillbaka det man söker. Lite bekräftelse på att han saknar en, tänker på en eller hur fin och speciell man är eller var i personens liv.
Hur ofta går det som man vill??? Den styrka och den självständighet som byggts upp raserar eller åtminstånde får sig en rejäl spricka. Inte ofta enligt min bistra uppfattning blir det enligt önskan men nog fan är man där igen och igen. När ska man lära sig? Kommer man någonsin att lära sig?
Det här ämnet är inte färdig analyserat.
Dax att göra sig redo för en kväll på stan.
Puss och kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar